Jag tog mig en promenad igår. Kom upp i över 11 000 steg. Men det kändes inte ett dugg efteråt. Just nu känns inget muntert. Jag är verkligen inne i en svacka. (Psykiskt och inte fysiskt) men jag tänker inte trösta mig genom hetsätning för det är ingen tröst utan framkallar bara mer ångest.
Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig så otroligt ensam. De personer som finns runtomkring mig irl förstår inte min diagnos (eftersom min hetsätning alltid har skett i ensamhet för det är otroligt skambelagt).
Det är också otroligt svårt för mig att umgås med folk. Jag kan inte äta en måltid utan att jag sticker ut som annorlunda (för att jag äter med vågen). Jag kan inte ta en fika med folk utan att det ifrågasätts varför jag inte tar något till mitt kaffe. Just nu så känns det som att mitt regelbundna ätande styr hela mitt liv och jag får inte slarva med det eftersom chansen för överätning då ökar markant.
Ska jag vara helt ärlig så känner jag mig så otroligt ensam. De personer som finns runtomkring mig irl förstår inte min diagnos (eftersom min hetsätning alltid har skett i ensamhet för det är otroligt skambelagt).
Det är också otroligt svårt för mig att umgås med folk. Jag kan inte äta en måltid utan att jag sticker ut som annorlunda (för att jag äter med vågen). Jag kan inte ta en fika med folk utan att det ifrågasätts varför jag inte tar något till mitt kaffe. Just nu så känns det som att mitt regelbundna ätande styr hela mitt liv och jag får inte slarva med det eftersom chansen för överätning då ökar markant.
Stackars gumman...jag hejjar på dig!!! *kram*
SvaraRaderaTack vännen!
SvaraRaderaJag kan bara tänka mig. Så tråkigt egentligen att hela våra liv ska handla om mat, mat, mat. Och inte bara överviktiga, utan även smala. Det är socialt osv.
SvaraRaderaMen jag tycker du är super, superduktig! :) Kram!
Pärlan: ja ibland är mat det bästa jag vet, ibland det sämsta. du har helt rätt. tack för dina ord, det värmer! kram
SvaraRadera