Normalt/sjukligt

Minizillen önskade ett inlägg om hur jag "upptäckte" och blev "medveten" om att du hetsåt och att det var ett sjukligt beteende kring mat och inte bara "normalt" beteende. Så här kommer det.

Jag har nog aldrig tyckt att mitt ätbeteende varit normalt. Rådande till de normer om hur och vad man ska äta för att vara "normal" så har jag väl bara sett mig själv som en person med dålig karaktär, en som inte kan hålla sig ifrån snask, som småäter och som rör på sig alldeles för lite.

Det jag däremot kom underfund med tillslut var att jag behöver professionell hjälp att ta mig ur mitt hetsätande. Jag hade då inte svart på vitt att det var en ätstörning jag hade och jag kände också att folk runtomkring mig antagligen inte skulle se mig som "en fet och lat person" om jag fick en diagnos. Ju mer jag läste på om BED så ringde allt fler klockor i mitt huvud. Allt stämmer ju in på mig på pricken.

Jag minns också hur skönt det kändes när jag insåg att jag inte är den enda i världen som har BED. Att det finns fler än jag som varit så besatt av ätande att det styrt hela ens liv. Det var en stor lättnad.

I och med diagnosen och att jag får fortsätta behandling för min ätstörning så har jag blivit så otroligt peppad. Visst var jag peppad innan med. Jag hade ju trots allt gått ner ca 25 kilo under ett år på egen hand. Men jag var även medveten om att om jag inte får hjälp med att förändra mitt ätbeteende så kommer jag åter falla tillbaka till gamla mönster. Det är helt klart en livsstilsändring.

Idag taggar jag mig själv att gå längre. Jag har börjat simma igen och ska försöka simma minst tre pass i veckan. Jag orkar mer både vad gäller kondition men även med skolan och allt plugg. Jag är gladare, jag känner mig vackrare. Dessutom fick jag höra av en klasskompis idag att jag för henne är en stor inspirationskälla. Det var jag (fetknoppen!) som genom min viktnedgång och träning fick henne att börja motionera och nu har hon tränat i snart tre månader. Vilken känsla det ger!